Betong, i ärlighetens namn.

Jag såg på Stockholms stadsmuseums hemsida att Arkitekturskolans byggnad blivit blåklassad, alltså K-märkt.
Hur tusan kan en så ofta utskällda byggand räknas som kulturhistoriskt värdelfull byggnad?!

Ofta ses ju betongarkitekturen som så jädrans ful, varför är det så?
Och varför är det just fult och snyggt som spelar roll när man ser till byggnader i sin omgivning?


Arkitekturskolan uppfördes 1967-1971 och ligger på Östermalm i Stockholm.
Byggnaden representerar sin tids arkitektur med materialval och uttryck.

Brädgjuten betong är ett exempel, där tätt ihopsatta brädor helt enkelt fungerar som gjutform till betongen och där med lämnar avtryck i den.
Jag tycker att det är en vacker form där man ser träet i betongen och tänk hur faktastiskt smidigt betong är som byggandsmaterial!

Betong som byggandsmaterial är inget nytt påfund, det användes redan under antiken!
Som Stadsmuseet beskriver i sitt klassificeringsbeslut så representerar Arkitekturskolan en slags urarkitektur.
Den har ett enkelt formspråk och inga onödiga krusiduller.

Byggnaden sticker nog extra mycket i ögonen just för att den framträder som udda i sin miljö.
I kvarteren runt om finns hus i nyklassicistiskt och nationalromantisk stil, sådanna hus som ofta brukar kallas för vacker arkitektur.
Arkitekturskolans byggnad är alltså en kaxig en, som gärna mobbas!
Men den mobbade reser sig, i ärlighet.







(jag har tagit bilden från Stockholms stadsmuseums hemsida)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0